Ändå sedan november 2005 har det firats gemensamt för Sandra och Johanna. Tre dagar skiljer dessa åt. I år hölls festligheterna ute i Västra Frölunda, hos Johanna. En mindre tillställning med välkomstdrink och bakelse med hallon på stod till förfogande. Charader utövades. Vinet/spriten flödade. Presenter öppnades och skrattet fyllde rummets alla små vrår. Runt 22.30 började sällskapet bege sig in emot stan. En roande resa blev det. Vid restaurang Viktoria tog det stopp. Åldersgränsen lät inte hela sällskapet komma in. Rutten las om och fötterna bar oss istället till Golden days. Substitut för kvällen. Men kvällen tog slut. I alla fall för mig. Då jag tidigare hade bestämt mig för att inte följa med, låg givetvis mitt leg hemma. Något som inte Sandra och Johanna gillade. Kramar utbyttes och det sas hejdå. Sedan förde bussen mig hem i den mörka natten.

Men det fanns ju en fredag också. Denna spenderade jag hemma hos min kära väninna Sandra. Mousserat vin och smörgåstårta av okänt innehåll stod på menyn. Födelsebarnet fick givetvis avgöra hur hon ville fira sig. Så det blev en lugn och rolig kväll med diverse olika tv-spel. Ibland måste firandet vara lite mer avslappnat. Hur som, så tackar jag så mycket för en trevlig helg!

Huvudet dunkade. Ögonen var igen kletade av mascara. Svarta ringar kring ögonen. Stanken av alkohol blandat med smaken ifrån nattens bestyr gjorde mig illamående. Håret kändes som en allt mer misslyckad blekning, sandpapprat. Kläderna indränkt av rök och kroppen ömmade något fruktansvärt. Detta var inte jag!

Okej kläderna luktade rök, inget ja lägger under stolen. Resten kan du dock stryka ifrån listan. Som många förmodligen märkte av firades halloween i helgen. En tradition som i från början härstammar från Irland/Usa. Det som tog cirka en månad att planera är nu genomfört och förhoppningsvis uppskattades det hela. Runt 02.00 var jag en av de sista kvar i lägenheten. Plockade iordning för att kort senare bege mig hemmåt. Kvällen var över! Men för mig kändes det som att kvällen var över långt innan alla gått hem. Stämningen fanns inte riktigt där. Det kändes mer eller mindre stelt. Folk drog sig till dem de brukar umgås med. Grupperingar gjordes. Varför är ni så rädda för att släppa en annan människa in på ert liv?

Stod helt enkelt inte ut och behövde komma bort. Jag flydde för en stund. Då det helt enkelt inte hände så mycket fick ja ta del av ett flertal samtal. En del underligare än de andra. Och ett av dessa handlade om just det som höll på i rummet brevid, fester. Är det bara ja som blivit torr eller har jag helt enkelt vuxit till mig, när jag inte längre känner någon bubblande upprymdhet så fort någon nämner ordet fest. Alltmer börjar jag fyllas med ånget. Ångest över att behöva sätta på mig de där falska leendet som jag verkligen hatar och agera trevlig. Jag klarar det inte mer, det har pågått allt för länge.
Med åren blir vi äldre, mognare och med viss förhoppning även något klokare. Det känns annorlunda för mig. Till skillnad ifrån er flesta som fortfarande befinner er på samma ställe och stampar har jag tagit klivet och på många sett gått vidare. Har lämnat de sena utekvällarna på krogen bakom mig och börjat inse vad de är jag vill i mitt liv. Kan någon tala om för mig, känns det såhär. Har jag helt enkelt gått över tröskeln och blivit vuxen?